söndag 22 april 2018

När livet återvänder

Fredag var en bra dag.
En sån där dag man tänker ibland, att kommer en sådan dag nånsin igen ska jag min själ komma ihåg det o komma ihåg känslan.
Så man kan plocka fram övriga 364 dagar om året ungefär.
För visst är det väl så (o nu pratar jag bara för mig själv. O troligtvis även bara med mig själv) att det numera alltid är något som är galet, nån krämpa här eller där eller nåt som bara skaver o gnager i hjärtat eller sinnet. O då läggs fokus lätt på det.

I fredags var jag ledig.
Bara en sån sak.
Jag försatte berg.
Bara en sån sak.

Solfan lyste. Det var inte ens vår. Det var min själ sommar.

Jag läste ut min superdupertrista bok om HSP (High sensitive person. Eller hur det stavas) 
Det var verkligen ingen höjdare. O när man väl närmar sig slutet följer slutkapitlet där man uppmanas att söka andliga vägar, det skulle liksom lösa alla problem.
Pyttsan.
En bok om HSB (hyresgästernas sparkasse o byggnadsföening) hade varit mer givande.


Senare på dagen följde jag inte min andliga väg men dock den lilla 2-kilometers rundpromenaden runt ägorna (ja, kanske inte mina riktigt då rå)
Det var första gången på över 1,5 år som jag promenerade så lång (ja jag vet, det är en svindlande sträcka!) i rask takt.


Min fot har ju varit skadad sedan december 2016 o den har åkt hit o dit (jag har oftast följt med) i jakten på nåd.Eller att den ska bli bättre. Den har varit ett antal gånger på stötvågsbehandling, den har levt i specialskor, den har ständigt kramats av stödstrumpor. Etcetera etcetera...
För någon månad sedan var den hos läkare i jakten på remiss till röntgen o ev. operation.
Det fick den ingen. Den fick dock en kortisonspruta.

O...det här vågar man ju inte säga...men kanske kanske kanske är den något bättre.
Så jag knatade rundan i hyfsat tempo o var helt euforisk efteråt!
Fatta vilken befrielse! Jag kan gå igen!!! Glädjen är enorm.

Det har slitit rätt hårt på psyket att ständigt ha ont, att stappla fram som halta Lotta och att veta att man troligtvis aldrig mer kommer att kunna ta sig fram på annat sätt än en sniglande halt Lotta (missförstå mig rätt angående sniglandet...)

Lite ont har jag ju visserligen efter den där promenaden men foten har ju knappast trillat av eller så. O rom bryggdes ju inte på en dag.

Jag tänker inte säga att jag får ta det med babysteps för det är ju just det jag har gjort i 1,5 år, men jag sätter min tro hopp o kärlek till att det finns tro hopp o kärlek för denna lilla fot.

Känslan i fredags var i alla fall att livet börjar återvända.
O den känslan ska jag komma ihåg! O jobba vidare på.

Fredag var en bra dag.


söndag 15 april 2018

I´m an englishman in New York kontra två fransmän i Gylsboda.


Hälften svin, hälften nöt. 
För övrigt,var det någon som natten mot söndagen såg dessa typer ute sent i Klökhultsmörkret så var det bara vi.





Jag har aldrig varit i Gylsboda....


SKÅÅÅÅL!

För det har jag ju. Flera gånger faktiskt. Annars tillhör det ju inte vanligheterna att göra Lönsboda med alla dess Helvetesbackar o rondeller. Språklexikon är också rekommenderat att ha med sig.
Vi var där för fotografering med Feelingz för några år sedan bland annat.
Dags för firmafest för Podden Blandfärs tänkte Felix o jag o siktade på ett säkert återtåg dit.

Förra lördagen blev det så en heldag. 
Väskan var fullpackad inför fotografering med ett gäng ombyten för att ta lite roliga kort som vi sedan även kan mala med i Blandfärsen.
Nu rådde dock inte så vårljumma vindar så det bidde bara ett uns av fotande o det i de kläder vi anlände i. Att minneskortet sedan cyklade runt knuten så att hälften av fotona som faktiskt togs, upphörde existera är även det ett faktum.

Vi började i Älmhult för att inhandla brakfika.
Fastnade i kontroll hos den ytterst rabiata kassörskan men vi hade inte snott så mycket utan fick passera Gå till slut.
Väl ute på parkeringen fick vi uppleva Gunhistorien på nytt,men det är en väldigt intern historia om än så hejdlöst rolig, men vi får lämna den därhän. Kanske kommer den i podden framöver.
Mot Gylsboda o tack vare Google Maps så hittade vi rätt på en gång.

Brakfika i snålblåst, lite fotande där allt gick som på räls bland annat, fick även uppleva att det inte var någon ko på isen för Felix kom inte ner ända ner (tack o lov) o så började då skapandet.
 Iförda lösmustascher o lösbaskrar och lyssnandes på fransk lös 60-talsmusik skred vi till verket. 
Jag lyckades förstöra två canvastavlor medan Felix kreerade ett majbålsliknande konstverk på sin.
Dagens höjdpunkt var definitivt när de tre snubbarna på cross kom förbibrötandes o glodde så till den milda grad på oss, att de höll på att köra omkull. När de sedan vänder sig om för att kolla om vår bil är fransk-registrerad har jag troligtvis redan kissat på mig i hysteriska fnissanfall på franska.

Till Älmhult ånyo. Dags för mat, men det utlovade vinet lockar så pass att vi bestämmer oss att inte käka på restaurang utan köper med oss plocksallad (från den rabiata kassörskan igen. Eller butiken hon jobbar i, i alla fall)
Skulle vi valt restaurang hade vi varit tvungen att ut o åka bil igen då Felix bor ungefär 7
 svåra år från centrum. 
Jajamän, rätt uppsnappat - han bor alltså i Klöxhult.
 Bara att åka hiss där tar väl typ en kvart.

Sitta i uterummet, dricka blått vin (dä va inte så gott som befarat) o plocka sallad.
O så in o börja spela in pod. Högt o lågt, oseriöst o seriöst o så kungen i en salig blandning.
O så övergick kvällen till natt o där vettet gick in gick vinet ut.
 Eller om det nu var tvärtom.

En väldans trevlig o avkopplande dag var till ända.
En dag med hälften nöt, hälften svin (o hälften på franska)
Det får snart göras om. Fram för fler firmafester!





Reser alltid lätt packad.




Första anhalt,mataffär. Stoppad av rabiat kassörska som genomförde gränskontroll eller nåt, 
Vi skulle ju ändå til Lönsboda.




Vad vore mitt liv utan Google maps?




Framme. 




Det är ingen ko på isen förrän rumpan är i land. 
Tack o lov var den i land hela tiden för Felix tog sig inte ut längre.



Glafs. På en filt från Barcelona. Tillverkad i Indien. Filten alltså.
Troligtvis var fikat därifrån med.



Har man ingen fotograf få man lita på självutlösaren. Den är lite oberäknelig dock. Eller om det är vi.



O så lite snabb-fotografering då i snålblåsten.O det blev ju så vackra o seriösa foton.Verkligen.Speciellt på undertecknad.

















Då kände vi oss mer hemma i våra roller som fransmän:







Mitt liv som Muns-bit. Eller heter det mums-bit? Nåväl, jag platsar som båda.



Nära döden-upplevelse. Faktiskt. Det stod ett långt järnrör lutat i en tunna här vid väggen. När fotot tas trillar det mot oss. Men vi fattar tydligen inget o är glada ändå.



Blandfärs visar sig från sin bästa sida.



Jag visste det! Min kompanjon gillar att trycka ner mig.
Hälften nöt, hälften nedtryckt svin. Medelst halv spade.



I ett hus vid skogens slut,liten "tomte" tittar ut...



Uppdrag slutfört.
Finns det hjärterum finns det stjärterum
Rött litet hus med vita knutar
You name it.



O så bidde det då podinspelning på lite franskt manér sisådär. Med två stolpskott.



I podden har jag tidigare dissat låten Cuba Libre a´ det grövsta. Nu fick jag smaka på min egen medicin. Det här just en Cuba Libre. Att bilden är suddig ska ni inte dra en pararell till att jag var detsamma.



Jag försäker smälta att Felix just dissade Lill-Babs i podden.





Två fransmän i Gylsboda. Enkel språkkurs i tvåstegsmetod.



Att köra bil iförd mustasch, basker o med en plötsligt tappad röst är uppenbarligen inte det lättaste.



O så då en direktlänk till podavsnittet som uppkom samma dygn. Jubileumsavsnit dessutom. 
Önskar man en variant på franska, säg till oss så ordnar vi givetvis det.

I övrigt, på återhörande o baguette på er allesammans!


fredag 30 mars 2018

Om man bäddar får man ligga




Det kacklar mot påsk o långfredagen närmar sig. (ja nu i skrivande stund så är den redan här o nästan förbi men så går det när man kopierar från FB vad som publicerades där igår. Passa er noga för det. Som flickan sa) 


När jag var liten (ungefär strax innan dinosaurierna dog ut) var det en dag man satt hemma o hade det supertråkigt. 


Tycker man inte om vår pod kan man alltid ägna långfredagen till att plåga sig själv o lyssna på senaste avsnittet (varför inte sätta det på repeat?)


Tycker man om vår pod, förgyll långfredagen med att lyssna på senaste avsnittet 
(sätt det gärna på repeat...) 


Vi pratar ryska, bekänner ungdomssynder, får höra allt om Felix kärleksliv o det hela avslutas med sagan om RabarberBarbara. 


Direktlänk följer nedan så nu går det inte att slingra sig med att man inte hittat dit i alla fall...


Go o glaaaa Påsk önskar Blandfärs

torsdag 29 mars 2018

Ullared. Haul. Hauleluja



När ungefär allt är pest o senapsgas så kan man alltid välja att lägga upp en haul över  knäppa inköp i Ullared.
Det lär troligtvis inte vara påskens höjdpunkt för er, men det är trots allt långfredag i morgon o då ska man min själ ha skittråkigt, så sätt gärna filmen på repris.
Om inte annat så kan man alltid finna skadeglädje över de fulaste silvriga sammetsbrallorna ni skådat o som jag i en släng av hjärnbrist införskaffade i tron att det var apsnygga döcoola hemmarfisarbrallor,
Ni får garva rått åt dom.
Ett gott skratt förlänger såväl livet som käften.

Glaaaa Påsk för övrigt.




fredag 23 mars 2018

Ni kan sluta skratta nu...

Har du inget vettigt att säga så håll tyst.
Så brukar det väl heta.
Men det kan inte jag.

Just nu.Just här.
Jag håller tyst så ofta annars. Försöker i alla fall.
Det finns så många andra som vill prata. Helst i munnen på varandra.


Jag kände helt sonika att det var dags för ett blogg-inlägg.

Men har ingen aning om vad det skulle handla om.
Mitt senaste Ullareds-besök? 
Näe, dessutom är det möjligt att det kommer en löjeväckande haul på detta på Vloggen i stället.



Ett patetiskt inlägg med någon gastkramande text eller citat som sätter känslorna i gungning?
Nä. Inte idag.


Jag frågade Felix lite snabbt. Han svarade att jag skulle blogga om mitt lov.
 Men det har ju inte börjat än. O är inte ens något lov. Bara ett par dagars obetald semester.
Det får ni höra mer om efter lovet. 
Själva lovet tänker jag då på. Inte min obetalda semester.

Sedan föreslog han Jesus. 
Han fyller år idag så honom ska vi inte störa. Men hälsa honom gärna o gratta.

O till sist föreslog han min deklaration. 
Men då är vi ju tillbaks till det där med gastkramande text o känslorna som sätts i gungning.

Så det blir ingenting.


Jo jag lägger upp en bild på mig själv från min 18-årsdag. 
Med missfärgat orange hår, 3 kilometer utväxt, cerat som tydligen utvandrat, spetsblus, egengjorda örhängen o en julrosett i håret.
Those were the days!
För övrigt fick jag en bergsprängare av Lasse i present. Som inte funkade. Men jag var glad ändå.





BONUS:

Äh, hittade ett par bonusbilder med. 
Här på en typ 10-årig Ingela iförd den vackraste (o troligtvis minst kliande) tröjan forever.
Men jag var glad ändå.





Det här är också jag.Här är jag 24 år. 
O har precis vunnit en resa till Rosenön via Hyresgästföreningen. (jag gick med i Hyresgästföreningen, var med tre månader, vann resan o gick sedan ur. Tack o hej)
 Förändingen jag har gjort sedan bilden ovan är ju makalös måste jag säga. Total oigenkännlighet.
Tråkigt nog verkar jag ha vuxit ur den vackra okliande tröjan.
Men jag var glad ändå.



Så. Ni kan sluta skratta nu.

onsdag 14 mars 2018

NU FÅR DET TA MIG _ _ _ VARA SLUT!!!



Har för typ fjärde dagen i raden inmundigat rester från tacon.
O tårta...


Nu får det min själ vara slut!
O det tror jag det är med.
Jippie!

Nästan så jag längtar efter en het potatis.




måndag 12 mars 2018

Feminister är fler än fyra elefanter



Jag är dock inte feminist. (eller elefant)  Hävdar jag bestämt o numera även väldigt retsamt varje gång jag o min syster råkar röra ämnet. Lika retsam är hon i sin hävdelse att det är klart att jag är. Feminist alltså (inte elefant)
Men nu lämnar vi det ämnet innan vi trasslar in oss mer o jag måste vända kappan o snabeln efter vinden eller nåt o förvirras över vad jag egentligen tycker. O tänker. O är.
Jag är människa. Det räcker i detta nu.
I detta nu när jag bara skulle ha en rubrik o frenetiskt greppade nånting feministiskt. Eller elefantiskt.

För det här är ta mig tusan bara en resumé över den senaste veckan.
Eller ett försök att stilla tvångstanken om att jag måste göra ett blogginlägg.
Mest är det nog en undanflykt för att slippa dra på sig träningskläderna o försöka bekanta sig med nyförvärvet Fru Crosstrainer o Herr roddmaskin.
Har vi tur så slipper jag det i kväll med.
Såååå,veckan i korthet:

Sjuk, födelsedagsfirande, enorm fågelbur, hasselbackspotatis o fläskfile, första kravet från postnord efter wishorder,dä blir dyrt dä här, leverans av crosstrainer o roddmaskin, kortisonspruta, sömntabletter, o så lite tandläkare på det också, värderingsövningar, teaterövningar, jag tvingar på varenda liten unge teater eller tvingar dem att ta ställning, grej of the day, Astrid Lindgren, dansa med vargar o simma med simfötter, hahaha, kass på slipsknutar, överlevnadskurs fas 1 (minnesnotis till mig själv: ät inte gamla kråkor o papegojor!),hemmafix, utvecklingssamtal, elda, sjuk igen, blä, bastu, göra tårtor, kalas, härligt att träffa släkten,  Biffen växer, sötnöten Asko, äta tacos, paketlek, äta tårta, mello, VA FAN - VANN INGROSSO?!, Lennart, frukost o förlossningssnack, karlar...äta tacos, äta tårta, fiasko på Farmen, bastu, Ullared, Älmhultsrevy, show, sjuk, äta tacos, äta tårta, o så måndag med typ alla i hela världen sjuka. Inklusive mig själv.
-"Ingela, får jag ta uppropet?" - "Javisst lilla vän, nu får ni hjälpas åt, fröken kommer snart, fröken ska bara försöka få stopp på sitt bautanäsblod"
O så mera tårta på det.


Amen.




Mer elefantist än feminist?



En nybliven 12-åring o hennes katt. Ler o långhalm.



När man påminns om varför man alltid ska köpa färdigmonterat...



Det kostar att ligga på topp.




Möe choklad blir det.



Gjorde något revolutionernade o frångick jordgubbstårta som är typ den enda tårtsorten jag svängt till de senaste seklen.




Men snuffetuffetuff! Tänk när den här vildbattingen blir äldre o kan rusa loss med Zack.



Inget kalas utan kras. Eller paketlek.



I väntan att få sig ett nummer. Eller två.



Snart tonåring. Halleda.



I väntan på Lennart. (mycket snack o liten verkstad dock. Vad hände med Anton Berg liksom?! O granatäppleshoten? Och...? och...?)




Alltså, Mysan travar fortfarande omkring med sin ballong två dagar senare. Det finaste en katt kan få. Tydligen.



Lugn. Voffe är inte död. Även om så först verkar vara fallet. Han är bara så trött så han inte orkar stänga ögonlocken.O sedan kickar tydligen drömmarna in...