Ingen ser att clownen är ledsen

Jag avskyr det här med när en person måste ändra på sig för att anpassa sig för andras skull.

Men inser att det är väl så jag måste göra nu för att få rätsida på saker o ting.

Det är svårt när det är så mycket man vill.

Fast det har kanske blivit dags att "växa upp" nu. Inse hur gammal man verkligen är. O försöka gå tillbaks till den Ingela som faktiskt är närmare 40 år. Som förväntas kunna förvälla en söndagsstek (eller vad tusan man nu gör;), som vet allt om vilka perenner som trivs bäst i sydsol, och som har ett "normalt arbete" 7-16.

Förmodligen är det väl 40-årskris jag haft senaste året - även om det året fått mig att må bra, känna att jag lever och lärt mig så mycket om mig själv. Konstig "kris"...

Så jag vill tacka alla involverade som gjort mitt år till ett av de bästa hitills.

Det är inte det att jag tror att jag är 20 igen- jag är fullt medveten om hur gammal jag är, men tydligen så är det så många andra som har åsikter om hur jag är. O det är ju inte bra. Då får man sluta vara egoist. Eller vad tusan man nu är...

Är så himla trött på att ständigt o från flera håll höra hur annorlunda o onormal man är. (även om det sägs med andra ord) O jag vet inte hur länge till jag orkar försvara mina vänner. Eller snarare att jag väljer att umgås med just dessa personer.

JA, jag vet att flertalet av mina vänner är yngre. Betydligt yngre. So what? Så länge det inte skadar någon, så vad spelar åldern för roll?

Jag ber om ursäkt om jag skadat eller sårat någon o om folk tycker att jag har förändrats för mycket.

Jag vill bara vara jag - o det är kanske dit jag börjar hitta nu. Det behöver ju tyvärr inte innebära att jag blir en bättre person i andras ögon.

Jag ber verkligen om ursäkt om jag på något vis försummat min familj. Det är verkligen hemskt illa i så fall.

Tro inte att jag inte har dåligt samvete. Ständigt dåligt samvete. Det är så många jag ska räcka till för. Givetvis familjen. Sedan alla mina andra barn. Alla mina elever alltså. O i o med att man har det yrke man har involveras man kanske extra mycket i vissa personer. Mer än vad som är "normalt". Men de ger mig så otroligt mycket, kan jag ge något tillbaks, finnas där om de behöver mig så är det en självklarhet.

Jag kanske helt enkelt har för många människor jag bryr mig alldeles för mycket om.

Helst ska jag hinna räcka till för mig själv också.

Efter gårdagen så började nog en ny fas i livet. Har funderat rätt mycket idag. O det kanske är dags att återanpassa sig. Jag har haft mitt lilla egoist-år.

Gårdagen innebar bland annat avslut på detta läsår. Snart är sommaren här o det mesta kommer att lösa sig själv. Så till hösten så har jag kanske planterat de där krokusarna i syd o har lärt mig att reda en sås (en bra sås reder sig själv) o håller mig hemma varje kväll.

Men snälla ni - tänk på vad ni säger till folk. Speciellt om det är till någon som oftast är glad. Även om pikarna sägs på ett skämtsamt sätt så sårar de.

Ingen ser att clownen är ledsen...