måndag 12 december 2011

Halleda...

Hej.
 Jag heter Ingela.
Ingela Maria Widén.
Jag är 39 år. Numera.
39 år och två dagar.
Kanske dags att bli vuxen nu.
Om jag hinner.

Denna veckan blir i alla fall högst intressant.
Det lackar mot jul.
Och kacklar mot påsk.
Förutom det är det fullt upp på jobbet och så händer ett par speciella saker denna vecka.

I morgon ska jag på hälsokontroll.
Halleda.
Det är väl som en besiktning kan tänka.
Jag har absolut ingen fobi för att gå till läkare, men jag har väl varit så förunnad att jag inte har behövt ränna där stup i kvarten. O lite dumdristig givetvis. Men så länge kroppen fixat att läka sig själv så finns det ju liksom ingen anledning. En bra sås reder sig själv.
Jag har inte varit hos läkare/vårdcentral på....alltså jag vet inte. Inte sen jag flyttade till Småland vad jag kan minnas. O aldrig i Stockholm tror jag. Sist jag minns var 1994 då jag fick nässelfeber efter att ha delat smink med 15 andra personer. (herregud - varför skriver jag det här?!)
Tror inte jag varit hos läkare sen dess alltså för egen del. Inte ens i förkylningstider.
Givetvis. Jag var ju på BB o födde en liten prinsessa för några år sedan. Men det tog å andra sidan bara 46 minuter, så jag tror inte jag legat landstinget till last så mycket.
Men nu är det dags.
Fast det är klart man är lite nervös. För om allt står rätt till eller inte.

O på onsdag är det dags för nästa besök.
För även om kroppen fixat att läka sig själv så har själen uppenbarligen inte gjort det.
Av olika anledningar så har den här hösten varit det mest genomjävliga jag varit med om. Det har förhoppningsvis inte märks så mycket utåt, men stackars familj o ett par stycken andra har fått försöka bära mig. O jag tackar för det stöd ni försökt ge (o passar samtidigt på att nämna att det hela inte har att göra med familjen. De skulle jag aldrig lämna ut så här. Det här är nåt mellan me, myself and I. Det har nog mest med mig o mitt liv som plötsligt hann ifatt mig att göra. O troligtvis försenad 30-årskris, pågående 40-årskris o begynnande 50-årskris;)
Men när jag inte får några svar, bara ältar o ältar o är så totalt vilse i pannkakan så ska jag ge det här en chans. Det största nederlag jag egentligen kan tänka mig. Jag som alltid fixat allting själv.
Ska nu ta professionell hjälp.
Av en beteendevetare.
Terapeut. Psykolog. Kurator. Fråga mig inte om skillnaden. Den här rasen kallas beteendevetare i alla fall.
O sägs inte äta människor.

Hur nu det ska gå. Jag som har svårt att ta hjälp av utomstående.
Jag som efter denna höst aldrig mer kommer att kunna lita på någon människa.
Allra minst mig själv.

Men det är värt en chans.

Halleda...


O efter denna veckan vill jag känna mig lika fri som i den här sekvensen från filmen Titanic =)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar