torsdag 27 januari 2011

DET SOM ALDRIG FANNS ÄR ÖVER...

Saknar den framtid som aldrig funnits till
Jag vill att du ska komma, men aldrig gå
Jag är förlorad i känslor för vad jag vill
Förlorad av känslor jag ej kan förstå

Natten som vi bodde i

Var en dröm som till mitt innersta smög

Men när jag vaknar är allt förbi

I mörkret visste jag att närheten ljög

VÅR TID ÄR VÄLDIGT NÄRA
O LÅNGT BORTA I EN OÄNDLIGHET
JAG VILL DELA DIN TYNGD, HJÄLPA DIG ATT BÄRA
DEN KÄRLEK SOM SYNS I DINA ÖGONS ENSAMHET

Jag tar farväl av lyckan som aldrig fanns
Dom säger att sann kärlek är den största
Men det är svårt att få en andra chans
Jag kommer aldrig ens att få en första

Min hud blev aldrig kysst
Det som aldrig fanns är över
Saknaden är tyst
Jag finns här om du behöver

VÅR TID VAR SÅ INNERLIGT NÄRA
MEN LÅNGT BORTA I EN OMÖJLIGHET
JAG VILLE ATT DU SKULLE HJÄLPA MIG ATT BÄRA
DEN KÄRLEK SOM FANNS I MINA ÖGONS ENSAMHET

Så jag ger upp nu, jag släpper taget
Det kommer aldrig kunna bli vi två
Väljer att bli ensam med det egna jaget
O från lyckan med dig få fortsätta gå

Någon dag så upphör min gråt
Där  längtan tar slut, där hoppet dör
Du fick aldrig veta vad jag kände, förlåt
Jag saknar dig i allt jag gör

Iskalla stjärnor tänds utanför…



Ingela Widén  10 08 21

söndag 9 januari 2011

Förut var jag schizofren men nu mår vi bra...

Jag längtar tills det blir lugnt i mitt huvud! Ja, det gör jag verkligen. Tills det blir lugnt o tyst o mörkt o filmen har slutat...Dessa eviga tankar o intryck o funderingar som myllrar runt där inne i ett evigt kaos. Okej för dagtid, då kan jag fokusera bort det, men nu ger de ingen ro på de mörkare timmarna på dygnet heller. Välkommen tankar - nu även nattetid! (ja, om nå´n nu har sett Dressmanreklaman hajade man det där...)
Visst - det är en stor tillgång att ha livlig fantasi. Men det är en förbannelse också. Just nu vet jag inte vad jag vill mest - att ha alla mina intryck o tankar där. Eller att det ska vara tyst. Mörkt. Jag vet inte.
 Men de ger mig ingen ro.
Jag förstår att folk blir galna.
Förut var jag schizofren men nu mår vi bra

// Ingela som har gjort det igen. Ett högst märkligt inlägg alltså. Men det är inte så illa som det verkar.
 Skulle bara rensa ut en tanke från skallen liksom.
 1-0 till Ingela =)


fredag 7 januari 2011

It was not my lips you kissed,but my soul...

Hmmm...tänkte att jag skulle ta tag i det här o uppdatera hemsida o blogg. Började med hemsidan http://kiwa.sajk.com/ men där kom jag inte in o kunde uppdatera med lite julfoton o så då får man väl skjuta ett par skott här i stället...
Nytt år - nya möjligheter. BAAH! Fast som jag ser det så handlar det bara om att överleva fram till sommaren. Otroligt skönt att nyårsrevyn har landat nu i alla fall. Nu är det bara att inkassera belöningen, alltså att köra föreställningarna=) 12 stycken inplanerade kvar. Fast funderar som sagt fortfarande på att lägga av med teater för egen del. Något hände på den här sista resan som jag ändå hade sett fram emot så otroligt mycket. Något dödade min lust o mitt självförtroende. Jäkligt synd... Fast man kanske kan pausa ett tag o så ta upp det igen om man hittar något projekt som kan väcka den där gnistan igen, som kan ge en den utmaning man behöver o där man får visa vad man går för. Kanske är det inte skådis själv jag ska vara. Kanske är det helt enkelt producent, regissör o pedagog. Det tog kanske bara ett sjujäkla tag att inse det. Jag har ju ändå utmaning o teater så det räcker i mitt dagliga jobb med mina underbara ungdomar som ger mig så otroligt mycket! Där vill man liksom ge en liten bit tillbaka.
 O nu kör vi hårt med att ro iland den här teatervåren!

För övrigt är jag sjuk. Vojne vojne... Blev sjuk mitt under onsdagens föreställning, så jag kände hur jag verkligen gav mindre o mindre. (sista finaldansen var verkligen inte för snygg från min sida, mohahahah - då var hjärnan ganska inkokt) Men så fick man en dag att mellanlanda på igår, som tillbringades med läsning, varm whisky o bastubad. O idag, något bättre - hoppas man klarar helgens föreställningar nu.

O för övrigt övrigt är livet mest bara märkligt. Min 20-årskris fortsätter väl antar jag. Jag har skygglappar mot hela omvärlden, fokuserar på en dag i taget o bryr mig inte om så mycket annat än vad som krävs för att klara av den. Ganska skönt egentligen. O totalt olikt mig... Så tokit det kan bli...

Vad konstiga dessa blogginlägg blir alltså...
Det är nog för att jag skriver här så sällan, så då blir de djupare än ett kraterhål i marken.
När inläggen blir fler kanske de ljusnar också efter hand, vem vet...=)



"For it was not into my ear you whispered,
 but into my heart
It was not my lips you kissed,
 but my soul"