O än (...nu en gång) slank hon ner i diket...

Jaha go vänner, välkomna till Ingelas lilla myshörna.

Se till att dra på er flanelloverallen, burra ihop er i något höstlöv, tänd en brasa eller två, ta er i brasan, värm händerna runt en skållhet kopp thé o öppna era sinnen.

Idag ska vi prata om svenska traditioner.

Vad har ni för svenska traditioner?

Seder o bruk som upprepas, gång efter annan.

Idag har jag idkat en av mina traditioner.

Den brukar jag ta mig för såväl vinter, vår och höst, dock betydligt mindre sommarmånaderna.

Denna tradition tar sig uttryck i att varje fredagseftermiddag, strax efter klockan 13 åka och hämta Leya på dagis. Nu har det lilla flickebarnet dock avancerat och börjat skolan, så rutinerna har ändrats till fritids. Nyfiken på om samma procedur skulle upprepa sig, ökade jag gaspådraget på Lilla Blå och drog iväg för några timmar sedan. Inget hände de första två minutrarna och jag började slappna av.

Men så - bakom en kurva och en halv minut senare än vanligt sker det.

Jag, nu vilt gastandes ikapp med nån löjlig låt på radio (kan till och med ha varit Dansa - Pausa och såldedes löjligast av dem alla) står plötsligt öga mot öga med den. Eller står o står, vi kommer snarare vilt gasandes från varsitt håll, men vi uppenbarar oss för varandra likt två galjonsfigurer i skymningen...

Aj då - där svävade jag visst iväg.

Vi rundar båda kröken, möts mycket hastigt och lustigt och jag befinner mig i ett skede av livet där jag så ofta har befunnit mig förut.

I diket.

Finns inte så många alternativ nämligen än att häva sig åt sidan å det grövsta när man möter skolbussen.

Alltså, jag vet inte hur många gånger detta har skett de senaste åren. I stort sett varje fredag. Oftast möts vi på samma ställe, men är någon före eller efter sin tid blir det en annan mötesplats och oftast ett nytt dike att beskåda. Ingen har väl som jag testat dikena så noga på denna väg.

Nu är det ju aldrig nån fara. Jag är en tämligen skicklig förare, och dikena är aldrig några raviner utan mer en beskrivning av att man åker åt sidan, ut i nån liten grässlänt som man noga hunnit planera under 0.3 microsekunder.

Såååå, fantastiskt hur man kan göra en historia på 874 ord (hoppas ingen är så dum o ger sig i sta med att räkna) som handlar om en fredagsbagatell. Men jag lyckas. Tur man är bra på nåt.

Nu är det er tur - hur tar sig era seder och bruk ut?

Här stundar det snart:

Kräftor

En natt

O ett Älmhult

Troligtvis en oslagbar kombination.

Sov gott. Det ska jag göra.

Antar att det kan ta ett tag att förstå sig på bilden. Men plötsligt händer det. O då är det osedvanligt kul.