Ibland är enkelheten störst.
Det finns ju ett gäng med vissjungande Lisor som verkligen är just Lisa för själen.
Nilsson är en av dem som det var alldeles för länge sedan jag lyssnade på insåg jag när hon plötsligt dök upp i allsången, iförd denna låt.
Den är ju tämligen simpel o enkel, ganska banal text, men det är nog enkelheten som gör den så jäkla vacker. Hos mig gick den i alla fall rakt in o stannade kvar.
Håll till godo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar