lördag 26 oktober 2013

Terapi.

Tänk att en liten dvärghamster kan orsaka så mycket känslor. 
Hos mig. 
För hela färden ner till Älmhult idag så har det gråtits o fnissats o varit riktigt riktigt deeptalk.
 Med en 7-åring.
Vet nog inget som är så intressant att diskutera med Leya som riktigt djupa saker. O på grund av dvärghamstern (alias Lillkillen) som passerade revy igår så att säga så blev dagens samtalsämne döden.
O så himla befriande att faktiskt kunna prata om detta. Jag är ju av den tron att allt allt går att prata om o att det hjälper att prata o visa känslor, därför har det aldrig hymlats om detta hos oss.  Det är fullt naturligt. 
Livet ÄR upp o ner. Det GÖR förbannat ont. Det ÄR ljuvligt. Hjärtat GÅR sönder när man förlorar någon man älskar. 
O det kommer att vara skitjobbigt. Man kommer att gråta, skratta, älska, hata just den här personen eller varelsen som orsakar så mycket känslor. Så är det. Bara att vänja sig. Acceptera. O prata om det. 
Om man vill.
Tystnaden säger ju ganska mycket också.
 Bara man vet att det faktiskt ÄR tillåtet att reagera som man gör, prata om det om man vill o att man inte är ensam.

Så, som sagt, alla möjliga känslor hann betas av under den 25 min långa färden o det var två rödgråtna fnissiga brudar som klev ur bilen till slut. För att gå in på Må-bra-mässan. (ödets ironi, men jag skulle ju faktiskt inte dit utan till simskolan...)


Befriande själsterapi under bilfärd. O tack vare detta djupare snack med djupare känslor så tror jag att jag så smått började bearbeta min egen pappas bortgång förra året. Jag har inte tagit tag i det förrän nu. Skyllt på att jag inte hunnit. O nu hinner jag definitivt inte. Men jag har börjat i alla fall.
Tack Lillkillen för att du hjälpte mig med det.

O tack Leya för att du är så sabla klok.


Det är bra att ha ett avspänt förhållande till döden. Men hur tänkte dom här?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar