Mitt möte med en sjuk gymnast

Jag går inte så ofta till läkaren.

Igår var det exakt på dagen 8 år sedan sist tror jag, förutom de gånger jag varit där på obligatorisk hälsokontroll eller besökt psykbrytdoktor. För 8 år sedan var det BB som hägrade,
igår var det en sjuk gymnast.
(jag vet, jag tyckte bara det var en kul sär skrivning)

 

Jag är oerhört tacksam för att ens kropp i ca 40 år hängt med o gjort som jag vill. Nu är det tydligen pay-back-time då kroppen får bestämma själv hur den vill ha det.

O det gör den.

 

På julafton hos släkt o vänner har jag ett svagt minne av hur jag smordes in med linement (nån ska ju göra det) o sen var det visst nåt med bärande av revymatta  (nån ska ju göra det) bland annat som återigen var ett höjdarögonblick för ryggen. Summa sumarum har den levt sitt eget liv från minst mitten av december o framöver med ett högst märkligt men oerhört tacksamt uppehåll under revyperioden (Tackom o lovom herren, hade exempelvis aldrig kunnat spela Kazoo annars)

 

Men det går tydligen till en gräns där även Ingela Maria Widén tar sig i kragen eller nån annanstans o slutligen ringer någon. Dock inte en vän. (Hur skulle det gå till liksom?)

Jag ringde någon som tyckte jag skulle visitera en sjukgymnast.

 

Sagtom o gjortom. Igår var det dags.

 

12,38 stövlar jag in (då jag alltid är alldeles för tidig) o försöker irra omkring bland allt o fnula ut vart jag ska bege mig. (alltså, i den byggnaden i Älmhult har de visst fösökt stuva in allt förutom tandläkare som är lite sådär småjobbigt o hemskt o pest o pina. Såsom Hälsoringen, arbetsförmedlingen, försäkringskassan o ...Stena Aluminium...)

 

Allt har lunchstängt till 13.

 

13,05 blir jag bortförd till ett rum. Jag o 25-åringen som visar sig vara sjukgymnast o inte pryoelev samtalar. Eller jag pratar. O svamlar. Som bara jag kan. Grejen är att i samma minut som jag ringde o bokade en tid så blev min rygg något bättre. O minnet är ju inte vad det borde vara. O minnet är ju inte vad det borde... ja,ja. Så jag försökte redogöra för hur o var o när o varför jag o min rygg var osams. Gick inte så bra. Sen fick jag åla runt i underkläderna o vända o vrida o rodna o göra gymnastiska övningar för hela slanten

(100:- kostar det bara att göra sådana övningar. Svensk sjukvård är fantastisk)

Sen hittade han roten till allt ont o då var det inte kul längre. Då bet jag i madrassen.

Det var strax efter det han valde att göra armhävningar på mitt bäckenben. Då bet jag sönder kinden.

 

Sen blev allt bara jättekonstigt o tyst från alla håll o kanter.

 

Sen fick jag gå in i ett rum o leka med en pilatesboll.

 

Sen fick jag gå hem.

 

O medtog ett gäng bombastiska övningar jag ska ägna mig åt i 6 veckor.

För att träna upp något mellan korsryggen o bäckenet som inte är som på den gamla goda tiden (november 2013)

 

O idag har jag ont på ställen jag inte visste fanns o hade kunnat redogöra exakt hur var när o på vilket sätt min rygg demonstrerar på. Men det är en dag för sent.

Men jag fick ju valuta för pengarna kan man ju säga =)

 

O nu vill jag inte på något sätt att det här inlägget ska ha en ton av "vojne vojne vad det är synd om mig". Nä nä - jag är lite anti det här krämpor-snacket många har som huvudsyssla. Jag ville bara berätta att jag tycker svensk sjukvård är fantastisk (o billig) samt blogga lite o då blev det min berättelse om pilatesbollen...

 

En sjuk gymnast om jag får säga det själv...