Aldrig mer.

Att jag drar mig för att söka hjälp hos vårdcentraler o vice versa  har vi ju redan tjötat om o det är ju ingen hemlighet.

Har ju en envis förkylning som nu pågått i 5 veckor, varav eskalerat de senaste 3 veckorna.

För snart tre veckor sedan kändes det som jag hostade sönder något som inte ska hostas sönder. Det var på det plan man ändå kunde skämta om det. Några dagar senare sa det uppenbarligen knak vid fel tillfälle o på fel plats i kroppen o inget ens jag ville skämta om. Då värsta paniken gått över o jag insåg att jag trots allt kunde krypa fram på golvet bestämde jag mig för att vänta att ringa vårdcentral tills helgen lugnat ner sig.

 

Några dagar senare förvånade jag mig själv genom att ringa, o som jag redan rabblat om i tidigare inlägg så försökte jag o sköterskan övertala varandra om att jag min själ skulle kunna vänta lite till, då det inte gjorde ont var gång jag andades  o troligtvis därfär inte var något revben att tala om.

 

Senaste veckan har jag i stället ägnat mig åt att snora febrilt. De som hela livet påstått att jag inte har något i skallen skulle blivit stolta över allt snor som fått plats där uppe.

O innan helgen började det då göra ont vid varje andetag (o nu pratar vi revben igen, inte snor)

 

I lördags blev jag kidnappad till en underbar dag i bland annat en inspelningsstudio (det ska nästa inlägg handla om o då blir det glatt o livat igen =). Efter att ha skrålat i fem timmar så kände mitt revben av att det levde så att säga.

Helgen fortlöpte och aj som satan, vad vore jag utan mina andetag liksom. Man hade gärna varit utan dom. Försökte andas i smyg för att inte gå sönder.

 

O HÖR O HÄPNA - i måndags lyfte jag luren o tvingade in mig på vårdcentral. Orolig som ett såll (såll??!!!) för mitt revben så det var önskan 1 att få hjälp med. O som alternativ 2 tänkte jag be att få en penicilinkur o kanske hostmedicin för att bli frisk nån gång. (har inte käkat penicilin sen jag var tolv tro jag, har som sagt försökt att inte vara sjukvården till last)

 

Jag drog dit. Jag fick vänta 30 min efter utsatt tid. Jag hamnade i förhör, det lyssnades på lungor, det klämdes i 3 sekunder på revben o jag fick veta att jag hade utstående sådana (nån ska ju ha det), in i ett annat rum, tas sänka, in i ett annat rum o inhalera astmamedicin i 2 minuter, ta nytt sänka då det andra misslyckades o så inhalera igen. O slutligen då tillbaks till ruta o rum nummer ett för DOMEN.

 

Att läkaren visst hört talas om att man kunde hosta sönder sina revben men att hon inte kunde begripa hur det skulle gå till så det skulle jag inte oroa mig för.

Sen skrev hon ut ett recept på näsdroppar....

 

O erbjöd sig att skriva ut astmamedicin, men jag avböjde. Jag hade liksom inte PROBLEM med andningen, jag vågar bara inte andas för det känns som jag går sönder. (o här kommer kören in igen o sjunger " vad vore jag utan dina andetag, bapshuappapp")

 

Så. Nu kröp jag till sist till korset o sökte hjälp.

Aldrig mer.

Nästa gång jag ska till en vårdcentral eller dylikt får de bära in mig.

 

Näsdropparna är dock häftiga. Det står på att man förväntas kunna köra bil o maskiner efter att ha tagit dom. Va ball. Det kunde jag inte innan...

 

O det mest positiva i kråksångn (snorkråkesången) är att jag har börjat lära mig att sova på rygg.

 

 

In the air tonight