fredag 2 maj 2014

Jag i ett nötskal. O då är jag ändå nötallergiker...

I lördags hostade jag lite försynt mellan föreställningarna
I söndags hostade jag sönder alla föreställningar.
Samtidigt som jag skötte ljusbordet med vänsterhanden o hostade med högerhanden.
Sen hängde sig ljusbordet.
I måndags städade jag upp i Folkets Hus. O hostade vitt o brett.
O spottade inte i glaset
 (Visst finns det ett uttryck som heter så? Himla märkligt uttryck. Var bara tvungen att skriva det...)
I måndags natt hostade jag sönder något i min kropp. Kändes det som.
Sedan har hostningarna fortsatt till o från.
Igår bytte jag ut hostningarna mot lite annat smått o gott såsom feber.
(ja nu får jag ju aldrig feber men vi kan låtsas. En "normal" person hade haft 40.2. Minst.
O då pratar vi inte skostorlek)
O när jag låg där i min säng o hade min "jag får aldrig feber men har det lik förbåldat-känsla" o plötsligt fick uppleva hur jag vände mig om, samtidigt som jag hostade till så gick verkligen något sönder i kroppen. Helt olikt den tidigare känslan i veckan.
Det var då jag insåg att tjohej, här bär det nog av till akuten ändå.
Sen upptäckte jag att jag faktiskt kunde andas.
O då lugnade jag mig o sköt på det o såg "Sunes sommar" i stället.
O sov på saken. (troligtvis saken som gått sönder)
I morse var det mycket bättre.
 
Till jag gick upp.
Då bestämde jag mig faktiskt för att krypa till korset (eller kanske Vislanda där vårdcentralen ligger) o ringa o be om hjälp. O det gjorde jag faktiskt. Fast när sköterskan sedan ringde upp hade jag redan knaprat i mig ett gäng piller o saker o ting var bättre, så då försökte vi tillsammans övertyga varandra om att ge det en chans o återkomma på måndag om det inte blev bättre o att så länge jag kunde andas var det min själ ingen fara o ursäkta att jag ringde o tog upp er tid o puss puss o couscous.
 
O det är jag i ett nötskal.
 Finner ingen som helst anledning att söka läkarvård om det inte är totalt nödvändigt.
Vill liksom inte vara till besvär. Inte ska väl jag.
Mest beror det väl på ren snålhet. Söka hjälp för sånt bjäfs som min kropp alltid klarat att reda ut på egen hand. Allra mest beror det väl på folk i min omgivning som ständigt o jämt ränt till läkare för allt möjligt o omöjligt. O troligtvis att mitt första möte jag minns av läkare var när jag som 8-åring kom in helt själv med en bruten hand i näven till läkaren o han började med att skälla ut mig.
På danska.
Då är man inte kaxig.
O så har det väl fortsatt. Fel journaler, fel bedömningar, ingen syrgas etc.
 
Nu vet jag dock att svensk sjukvård är HELT FANTASTISK, det är absolut inte det.
All eloge till det.
Har väl bara haft tur med en kropp som ständigt healar sig själv. Psykikt i alla fall.
O otur i en del fall när jag väl krupit till korset.
Nä, en bra sås reder sig själv.
 
Jag tog tag i saken o lagade mina "Skydds/lyckoamuletter" i stället.
Sen de gick sönder har ju inget varit sig likt
(förutom den tredje tuppen som fortfarande är dum i huvvet)
Nu är de på plats igen, så nu förlitar jag mig heeeelt på dom o att jag ska gå problemfritt genom livet. (tills de går sönder igen )
 
Hej på er - ha en underbar helg! =)
 
 
 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar