Känslomässig berg-o-dalbana

De sista skälvande timmarna av ett fantastiskt härligt "påsklov" är nu i full gång.

Ett lov med så mycket blandade känslor.

Det började så infernaliskt bra.

Jag lyckades gå ner i varv, det gjordes kontor, fixades hemma o jag började känna hur jag"levde". Visst, låter himla patetiskt,men nu var det ju så det hela var - ett lugn infann sig, jag kände hur jag för en gångs skull tog dagarna som de kom o hur jag tillbringade min mesta tid med  me myself and I o min familj o inte med planering samt hur jag fantastiskt nog även emellanåt hann med hemmet.

Började till o med snegla på de där penslarna man målar staket med (men där gick tydligen gränsen)

Dagarna har fortsatt bra med ofantligt mycket tid med Leya, pysslande, mängder med godis o glafs, slappna av samt jobba nattetid o försätta berg.
O inte en tillstymmelse till träning;)

Att man sedan nåtts av mer o mer "söndagsångest", att verkligheten med en månads kaosjobb ligger framför en o att man gick ner sig ordentligt ett par gånger under veckan pga olika jobbiga situationer är sådant man försöker peta bort.
( och ja, Birgit Carlstén, jag fortsätter tydligen att prata i man-form och inte jag, det är tydligen för jobbigt ibland.Men jag jobbar på det! Eller man jobbar på det...)

Efter påsk reflekterade jag verkligen över att fan vad bra jag mår, vilken energi jag har o vad jag trivs med att få vara med de som verkligen betyder något. Då tänkte jag att de här stunderna ska jag minnas när mina vanliga orosmoln börjar samlas ovanför mina rågblonda lockar o krämporna börjar arta o urarta sig både här o där.

Så då gör jag det.

Minns de där underbara dagarna. 

Jag har haft ett underbart påsklov.

Jag har haft ett underbart påskliv.

Tack som fan, de som har berikat det.

Tack till de som verkligen finns där för mig.

Tack till mig själv.

Ibland kommer jag på mig själv med att prata med mig själv.

O då skrattar vi båda.