Höjden av förnedring...

...är att behöva ropa på hjälp.
Lite för högt.
Lite för desperat.
O med en isande rädsla för att ingen ska höra.
För att ingen ska svara. För att ingen ska förstå. För att ingen ska bry sig.

När man är så vilsen i pannkakan så man inte längre klarar att bära sig själv o man funderar på att kvida fram ett "Hjälp" men tvekar in i det längsta för en tystnad skulle göra förnedringen så olidligt mycket större o sparka ner en själv ännu lite djupare.
När man vet att det sämsta man nånsin kan göra är att sjunka så lågt som att be om hjälp.
När man plötsligt inser att man faktiskt gjort just det.
När ångesten sköljer över en om vad som ska hända nu.
När allt blir tyst.
Tyst.
Tyst.

För att sedan få ett svar.
En hand som sträcks ut.
Inte så långt så så man når ända tillbaks.För att nå tillbaks måste man kämpa en hel del själv också.
Men en hand. Som stöttar en.
Som håller en.
Som gör att man känner att man inte är ensam.

Den känslan är rätt obeskrivlig.
Den är trots allt värd höjden av förnedring.
Höjden av nakenhet.
Men förnedring o nakenhet kan ibland vara räddningen.

Tack.

"When life gives you a hundred reasons to cry, show life a thousand reasons to smile"